Nu har etapploppen dragit igång med några kortare tredagars i ovan nämnda länder. Det är ganska roligt att man kan dela in säsongen i olika perioder där man klumpar ihop samma typ av lopp under en längre tid och sedan kommer något annat. Vårklassikerna till exempel, har sin speciella karaktär och håller sig på ett ganska litet geografiskt område kring Belgien och Holland. Nu är det dags för etapplopp, avstånden mellan loppen ökar och jag har även behövt byta världsdel en kortis.
Luxemburg besökte jag redan förra året och minns det som väldigt jobbigt och kuperat men också en rolig avslutande etapp där jag satt i en lång utbrytning och lyckades ta ett QOM innan vi blev inkörda. Jag var lite spänd innan på hur det skulle kännas i år även om det ger en liten extra trygghet att känna till banorna och området. Mental förberedelse. Efter en halvdan prolog på fredagskvällen lyckades vi inte något vidare på etapp ett där vi hamnade i den bakre gruppen efter att det sprack av i den längsta klättringen.
Ganska besvikna efter det men med en hunger för revansch ställde vi oss till start på söndagen med en tydlig plan för den sista etappen. Alla visste vad var och en skulle göra och jag kände själv att det här var en etapp jag kört bra på förut och ville ta chansen att förvalta dagen väl. Det blev ingen utbrytning denna gång men däremot gav ett bra och smart huvud i kombination med pigga ben tillslut en sjätteplats. En skön avslutning på helgen och en bra känsla inför kommande lopp.
Redan på tisdagen begav vi oss mot Kina och landade i Shanghai onsdag morgon efter lite tidsskillnad och en lång resa. Det första etapploppet var ett WWT (Womens World Tour) på Chongming Island. Varmt och skönt men också ganska fuktigt och tyvärr rätt dålig luft så nära Shanghai. Alla tre dagar skulle vara helt platta, sånär som på någon bro man skulle över. Med alldeles för lite vind blev det klungspurt varje dag. Inte jättespännande men vi drog nytta av chansen att öva oss på spurtuppdrag i riktigt stressade situationer. Både på slutspurten men även på de bonusspurter som kom längs vägen.
Jag ska väl nämna att vi inte hade turen med oss dag ett då det blev klungkrasch inpå första bonusspurten. Både Sara och Claudia kraschade och jag punkterade och fick tyvärr vänta väldigt länge på nytt hjul. Utgången blev att Sara behövde bryta med lite värre skador medan jag och Claudia fick finna oss i att trampa runt resterande varv i en liten gruppetto och ladda om inför nästa dag istället.
Efter den kassa starten var vi bara fyra kvar men vi lät oss inte påverkas av det numerära underläget utan vände det till våran fördel istället. Det kändes lite som det blir i tex fotboll ibland när det ena laget har en spelare utvisad men ändå lyckas spela bättre än motståndarna och vinna matchen. Vi gav oss fasen på att lyckas med det vi tog oss för och dag för dag blev det bara bättre och bättre. Det tar tid att köra ihop ett lag med cyklister som inte trampat ihop förut och det har ibland inledningsvis hämmat oss. Nu fick vi en rejäl chans på de platta etapperna i en stark och snabb klunga att verkligen jobba på samarbetet. I Chongming gav det tyvärr ingen pallplats men väl en femteplats i GC.
Det andra etapploppet var en 2.2:a på Zhoushan Island, en ganska liten men väldigt kuperad ö. Stärkta av mer självförtroende satte vi bland annat upp målet att ta med oss QOM-tröjan hem även om vi hade ett mer platt än klättrigt lag på plats om ni förstår vad jag menar? Vi kände oss starka och lagjobbet har tagit ytterligare ett kliv upp de senaste veckorna. Dag ett lyckades vi ta just nämnda tröja och trots några missar på slutspurten var vi nöjda med dagen. På dag två skulle det bli väldigt brant och längre klättringar men målet var tydligt att inte låta tröjan hamna på någon annan vid etappens slut. Jag blev lite överraskad över mina egna ben när jag kunde följa i bergen och försvara Camilla (med tröjan) hela vägen. Tyvärr gick en liten grupp loss när vi båda låg på rött och vi kunde inte följa. Jag fick hjälp av några andra lag, som också missat, att köra in större delen av utbrytningen men kunde dessvärre inte rå på de två som gått loss från den gruppen. Inpå slutet körde vi för den pallplats som var kvar men på två pers blev det oss övermäktigt. Dessvärre satt närmsta konkurrent till QOM-tröjan i utbrytningen och vi blev av med den. En stark känsla av att vi gav allt under dagen men ändå frustrerade och besvikna att inte riktigt räcka till.
Dag tre skulle ge lite färre höjdmeter igen även om det var fortsatt konstant kupering. Vi visste vad vi behövde göra för att ta tillbaka tröjan och gå segrande ur den striden och jädrar vilken känsla det var i laget under dagen. Vi gjorde allt rätt och enligt plan och efter andra och sista bergspriset visste vi att vi hade säkrat tröjan i totalen. Vilken känsla och vilken kraft det gav till att ge precis allt till att även få till det där tåget till slutspurten. Tyvärr tappade vi Claudia under vägen och ett uppdrag på två är tufft men inte omöjligt. Jag tror inte jag gjort ett längre uppdrag tidigare men med Christinas gormande precis bakom om att ta mig i spets till och genom sista kurvan vågade jag inte annat än att göra precis som hon sa. När jag väl klev åt sidan med ca 350m kvar till mål lämnade jag över Chris och Camilla i spets. Med ben som knappt gick runt längre rullade jag över mållinjen och fick reda på att vi lyckats klämma till med en tredjeplats. Tanken var ju att vi körde för Camilla men den starka körnignen i bergen för tröjan hade tagit ut sin rätt och hon hade inte orkat gå om Chris som alltså ändå körde så pass fort att hon höll för en tredjeplats. Så kan det gå och vi kan bara lära oss mer och ändå var nöjda med oss själva för vad vi kan ge varandra.
Jag är verkligen glad för hur vi kört och vart vi kommit under de första månaderna av säsongen. Det är liiiiite frustrerande att den där segern väntar på sig men jag är övertygad om att den kommer när vi tuffar på på det här sättet. En skön känsla jag tog med mig hem till Falun där jag nu är och laddar om inför nästa block. Vila och återhämtning är, om än svårt ibland, en minst lika viktig del som träningspassen. Kom ihåg det och kom ihåg att fira de små segrarna och njuta längs vägen. Jag skriver det lika mycket till er som läser som till mig själv.
För övrigt dröjer det nog ett litet tag tills det blir ris med grönsaker på menyn. På de få dagar jag vart hemma har mat varit ett stort fokus med godsaker som pizza, leverpastej, paj, lasagne och kött. Jag uppskattar att få bestämma menyn själv och laga mat i mitt eget kök. En sån enkel men viktig sak i vardagen.
I helgen ser jag fram emot att träffa nära, kära och några jag inte sett på väldigt länge som inte har det minsta med cykling att göra. En bra vilovecka och uppladdning inför det som komma skall.
Lämna ett svar