Lång klassikersäsong

Snart är tiden med vårklassiker förbi. Faktum är att jag enligt plan fortfarande skulle varit i kvar i ”cykelland” för att riva av Liege-Bastogne-Liege i morgon men sitter istället hemma av lite olika skäl som jag kommer till. I morgon är sista tävlingen under klassikersäsongen och det har varit en lång vår känns det som. Jag vet inte om den egentligen var längre än förra året men på nåt sätt känns det så. Kanske är det för att det har tillkommit några tävlingar på programmet, kanske är det för att jag mestadels har kört WWT som är högsta kategorin. Det kan också vara för att jag hittills bara missat, eller snarare avstått, en tävling av alla som laget kört. I morgon blir den andra som jag inte är med på.

Skälen till att jag inte är där är flera. För det första vaknade jag upp med en massa snor i min näsa och en ganska dålig känsla i kroppen i söndags för snart en vecka sedan. Samma dag som Amstel Gold Race alltså och det kändes riktigt tråkigt. Jag hade inte ont i halsen och tänkte att jag startar och ser hur kroppen känns, alltid svårt att fatta såna beslut och veta vad som är smart eller inte för fortsättningen. Hur som helst gick det bra och jag slutade 25a, mitt bästa resultat på ett WWT race och då inkluderade inte ursprungsplanen att det var jag som skulle sparas till slutet. Alla som kört cykellopp vet dock att det sällan blir exakt som man tänkt sig så vi fick stuva om lite och jag fick chans att försöka göra nåt bra själv mot slutet av dagen.

I måndags var jag inte pigg men gjorde vad jag kunde för att kunna stå på start med så bra kropp som möjligt till onsdagens Fleche Wallone (också WWT). Hur klokt det var att faktiskt starta är svårt att säga men jag ville försöka göra vad jag kunde för laget ändå. Jag gick in med noll föreställningar eller förväntningar om en pangdag men hoppades att jag skulle kunna få något vettigt uträttat ändå. Redan efter första lilla backen hade jag problem och Sara frågade hur det kändes. ”Inte särskilt bra men jag tänker att jag ger det en timme så får vi se, jag kanske kan komma igång”, svarade jag ganska tveksamt. Jag har sen lite tur på vägen och försöker slösa så lite energi som möjligt. Lyckligtvis lyckas jag på något vänster bita mig fast i 80-90km innan jag hamnar i gruppetton och är ändå rätt nöjd med att myscykla lite där sista varvet till mål med tanke på omständigheterna. Jag trodde inte ens jag skulle ta mig runt, så skönt att slippa en DNF även om jag inte alls hade kroppen för loppet.

Ovanstående leder mig till den andra anledningen att jag sitter i Falun istället för att vara i huset i Holland och förbereda mig för nästa tävling. Med 3 etapplopp, ett i Luxemburg och två i Kina, inom de närmsta veckorna och en kropp som inte känts helt 100 senaste veckan (även om det är bättre nu) så kändes det som att bästa beslutet var att åka hem en sväng. Jag kommer med all säkerhet sitta och önska att jag var på plats när jag följer loppet från sidan i morgon men jag hoppas att jag kommer tacka mig själv senare när jag fått lite perspektiv. Jag inbillar mig att det ger mig mer att pausa en vecka hemma, låta kroppen vila, låta huvudet vila och sedan komma tillbaka med massa ny energi till nästa race istället. Det har som sagt varit en lång vår och mest tid har spenderats både hemifrån och i avsaknad av mina nära och kära, så nu tankar jag kroppen full med ovan nämnda varor.