Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jag hade siktet inställt på pallen på linje-SM i lördags men det hela slutade tyvärr med en krasch. Vad jag är mest bitter över är att jag hade bra läge att nå mitt mål. Benen kändes kanon och mentalt var jag på helt rätt plats! Får ta med mig det helt enkelt.

Vi var knappa 40 tjejer till start efter ett par tråkiga avhopp som annars hade petat klungan över 40-sträcket. Redan första vändan av 3 uppför Gesundabacken satte Emma fart. Sara, Hanna och jag på tight rulle. Jag och en knapp handfull till precis bakom mig fick släppa i sista branten (20%) upp men jagade ikapp ute på de mer flacka delarna av varvet. Lite samma visa nästa varv där det gick ihop på de plattare delarna. Sista gången upp i backen kände jag mig fortsatt stark. Emma hade gått tidigare och tyvärr kunde inte en kotte följa. Sara skapade sig en liten lucka i backen men bakom var vi typ 4-5 som höll bra fart och hade kanske 100 meter upp till Sara över krönet.

Eftersom jag är bra utför spättade jag på och låg först nere vid botten på backen. Jag kom in först i kurvan och såg Sara strax framför. Jag tänkte ta kurvan precis som varven innan och få med mig farten ur och då i princip vara ikapp. MEN. När jag lägger ner cykeln får jag släpp på båda hjulen (förmodligen lite rullgrus i kurvan som någon bil kört upp på varven innan…) och glider ganska handlöst över asfalten till andra sidan vägen. För känsliga läsare kan ni hoppa över nästa stycke.

Foto: Edvard Wendelin

Jag tappar nog aldrig medvetandet men jag har inte någon kontroll över kraschen. När jag kommer till sans är jag på marken, med handflatorna i och huvudet över asfalten. Blodet forsar rätt friskt och jag vrålar av smärta på varje utandning. Det känns som att hela ansiktet har blivit mosat och jag vågar inte känna efter någonstans av rädsla för vad som kan ha hänt. Någon rusar fram och säger förmodligen några lugnande ord och kollar hur det är. En sjukvårdare är snabbt på plats och ställer antagligen lite fler kontrollfrågor. Minns inte så mycket av just det. Hon vill helst lägga mig på rygg för att få kontroll på nacken men det är så mycket blod och slem i näsan som rinner ner i svalget om jag lägger huvudet bakåt så det får bli framstupa sidoläge istället tills ambulansen kommer.
Mamma och pappa som har stått i backen är på väg till målområdet och upptäcker vad som hänt och kommer och håller sällskap och säger lugnande saker fast de förmodligen tycker det ser rätt läskigt ut. Ambulansen dröjer. Tävlingsorganisatören har tydligen inte bokat upp någon för dagens SM-lopp. Jag vill inte gnälla men tycker ändå att det borde vara någon slags regel på mästerskap att ha en ambulans till förfogande ändå… Ca 30 minuter senare kommer den och de kan ge mig smärtlindrande morfin och surra fast mig på en bräda med nackkrage och skjutsa bort mig till lasarettet i Mora.

Morgonen efter…

Väl på sjukan klipps kläder upp, sår skrubbas, kropp röntgas och det kan konstateras att jag mirakulöst nog inte har brutit ett smack! Alla ben är hela. Alla tänder sitter där de ska. Vänster öga är igenmurat men okbenet är helt, näsan är rak. Jag har ett jack i pannan som måste sys med 5 stygn och vänster ögonbryn tejpas. Underläppen är spräckt på insidan och överläppen är spräckt både in- och utvändigt men det självläker. Ingen hjärnskakning.

Jag får besök av lite familj och vänner och får 2 glas nyponsoppa och smärtlindring till middag. Jag är inte så kaxig och somnar tillslut till snarkningar från de andra 2 tanterna i samma rum. Igår morse fick jag åka till Falun för att få ögat kollat. Jag kunde inte öppna det när jag vaknade men träffade en ruskigt bra läkare där som löste både det ena och det andra.

Först fick jag göra som en vanlig synundersökning. Han täckte över vänster öga och bad mig läsa så långt ner på ”bokstavstavlan” jag kunde. Sedan täckte han för höger öga och frågade vad jag kunde läsa. Inte ett smack…jag såg lite ljus bara. ”mmhm…” Lite pill med vatten och tops och försiktigt dra upp ögonlocket så kunde jag faktiskt få till de där bokstäverna på tavlan även med det ögat! Jag hade kontaktlinser i när jag kraschade så de var rätt angelägna om att få ur den ur det kvaddade ögat. Läkaren droppade i lite bedövning och började sedan försiktigt plocka ur delarna av linsen (som givetvis gått sönder) med en pincett. Sjukt obehagligt men också sjukt imponerande arbete av honom! Efter lite mer kontroll kunde han konstatera att det såg helt ut, bara en liten blödning på vänster sida som skulle självläka, och skickade hem mig!

Jag åkte sedan upp till Gesundaberget och såg killarna plågas uppför backen ett par gånger och imponerades sedan tillsammans med de flesta andra över Alexander Gingsjös fantastiska solovinst!

Tillbaka i Stockholm nu i veckan och repar mig innan det bär söderut mot Holland igen. Hoppas kunna tävla i Burseryd på söndag med min grymma lagkompis Ida som knep 4e-platsen i lördags! Taggad till tänderna på att komma tillbaka på cykeln och låta benen visa vad de kan! Over and out.