Bene Ladies Tour – upp som en sol ner som en pannkaka

Till det här etapploppet var vi 4 från De Jonge Renner och 2 inlånade från Liv Plantur (Floortje Mackaij och Lucy Garner). Allting började väl och vi kunde hitta varandra bra och högt upp i klungan. Jag kom iväg i en tidig utbrytning på första etappen som tyvärr inte fungerade så bra och blev inhämtad efter en liten stund. Jag hade dock inte slösat så mycket energi att jag inte kunde gå tillbaka till business as usual efter. Mot slutet kom Floortje iväg med 3 andra och vi andra kunde ligga och bevaka på ett bra sätt i klungan. F spurtade in som 2a i utbrytargruppen, Lucy tog klungspurten och jag kunde klämma till med en 8e-plats! Allt väl så långt och F fick ikläda sig den vita tröjan för bästa U23.

Etapp 2A var ett kort tempo på dryga 6km. Platt bana med en sväng/km ungefär. Knepigt när det är så kort. Eller tempo är ju alltid knepigt att få till men jag tycker jag fick ur det mesta jag hade i mig då benen höll på att explodera på upploppet. Placerade mig någonstans i mitten av fältet men vi fick in 2 på topp 10 igen!

Så till eftermiddagens etapp 2B som slutade i katastrof. 4 varv skulle avverkas på en ca 25km lång bana med 3 kullerstenssträckor. 2 korta och en på dryga kilometern. Det kändes redan tidigt att klungan var nervös. Kanske trött från tempot och lite spänd på kullerstenen. Rätt bråkigt om positionerna men jag lyckades hålla mig där jag ville. In på den långa kullerstenen satt jag högt och fint nånstans kring 3-4 hjul (fick plats typ 3 i bredd) och kände att jag hade bra koll på läget. Efter dryga 100m börjar det stöka framför och cyklisten snett till höger framför mig kommer plötsligen farandes ut mot mig och kraschen är oundviklig. Det blir en rätt stor krasch då det är så trångt och cyklister får snirkla sig förbi. Jag kommer på fötter, trasslar ut cykeln och kollar så att hjulen snurrar och allt ser ok ut (plus jag själv då) och börjar trampa vidare. Inser dock ganska snart att något med bakhjulet/bakväxeln inte är som det ska och kastar upp handen i luften för att signalera hjälp. Det tar tid. Bilarna har såklart också fastnat bakom högen av cyklister.

Får i alla fall tillslut en ny cykel men sadeln är för hög så jag trampar på ståendes ett tag tills bilen kör ikapp igen och jag får hänga i den medan Wil sänken sadeln. Det går hutlöst fort men adrenalinet pumpar och jag klamrar mig kvar. Försöker sedan pace:a men kommissarierna är stenhårda och skickar iväg min bil med en ”final warning”. Jag ser ingen framför eller bakom men försöker desperat kriga på själv. Tyvärr finns det inte heller någon karavan att tala om då bilarna kom loss lite en och en från kraschen och eftersom det nu var sånt avstånd fram till huvudfältet brände de om mig för fort för att jag skulle ha en chans att få någon hjälp… Jag måste surt kliva av efter 2 varv då jag är för långt efter och får således inte starta på sista etappen idag. Besviken, ledsen, arg och förbannad är bara förnamnen.

Bra positioner i mastern. Floortje längst fram i vitt och jag strax bakom.

Positivt är att teamet i övrigt körde riktigt bra och behåller sina positioner!
Jag åkte ”hem” till Breda sent igår och hejar på avstånd idag istället. Kändes inte som att det fanns så mycket poäng med att vara kvar och känna mig deppig, bättre att få en lugn dag här och göra upp nya mästerplaner framåt.