Vilken vecka! Så långt det kändes i början och så kort det kändes på slutet. Jag minns när vi satt i bilen på vägen tillbaka till hotellet efter andra dagen och Alexandra håller upp en öppen hand mot mig och säger: Fem. Det är fem dagar kvar. Båda brister ut i skratt och undrar hur våra ben ska ta oss igenom när vi är såhär färdiga redan nu? Men det gick. Och det gick bra. Men vi tar det från början och jag ska försöka hålla isär etapperna.
Första start var ett kortare lopp på fredagkvällen. Jag hade pigga ben, testade att trycka på lite extra några gånger och var med bra genom hela loppet. Efter en brutalt snabb utförslöpa med knixig avslutning in till mål sladdade jag in tillsammans med Emilia kring topp-30. Sara Mustonen spurtade till sig en snygg 8e-plats och vi var rätt glada och nöjda med att vara igång på ett bra sätt.
Andra dagen skulle bjuda på lite längre och mycket brantare backar. Här börjar det kännas att det är många OS-toppade cyklister i startfältet och det blev inte en lugn stund. Var inte så många rätt på km-anvisningar etc vilket gjorde det lite rörigt men vi lyckades i alla fall sätta upp Emilia på en bra position inför det sista kortare varvet så hon kunde komma med toppgruppen och spurta till sig en mycket snygg 3e-plats. Jag gled in i en klunga bakom efter att blivit helt parkerad i ”väggen” ut på sista varvet.
Etapp 3 körde vi riktigt bra som lag. Kunde täcka upp och jobba bra för Emilia som ju låg bäst till av oss. Tyvärr kraschade både de andra Sarorna ganska tidigt i loppet och vi andra fyra fick klara oss utan dem. Riktigt roligt att köra så bra som lag. Kommunikationen fungerade bra och det var kul att tokoffra mig tills benen pekade rakt ut. Med ca 16km kvar till mål fick jag släppa och gneta (läs krypa) ensam in till mål. Nåddes av nyheten att Emilia återigen tagit en topplacering iom. en 6e-plats. Alla nöjda och glada med gott samarbete.
Tempolopp på dag 4 och jag tänkte att det bara var att ta mig igenom. Eftersom jag inte hade med totalen att göra och inte kunde hjälpa mina lagkompisar något på denna etapp gick jag in med inställningen att om möjligt spara lite krut till resterande dagar. Inte gå alltför mycket på rött men ändå hålla mig inom bekvämt avstånd från tidsgränsen. Med världens bästa tempocyklister på plats betydde det ändå att jag fick köra som ett svin men kanske valde en lättare växel vid några tillfällen.
Tyvärr kraschade Sara M så illa på 3e dagen att hon inte startade fler etapper.
Nu har vi passerat hälften och det är här det börjar gå undan. Dagarna blir kortare och jag vet inte alls vart all tid tar vägen. Det är inte bara benen som är trötta, även huvudet börjar sega ihop lite och jag kan inte längre hålla koll på vilken dag det är eller hålla för många bollar i luften. Än så länge vet jag att det är racedag varje dag ett par dagar till i alla fall.
Den femte etappen började med att jag satt och tryckte nästan 400w i mastern som gick uppför en bra brant jädra backe. Sen lugnade det sig lite för att folk hade åkt av och någon hade punkat. Inte helt otippat. Hur som helst blev det sedan en jojo-dag för mig. Kunde täcka någon tidig attack men i övrigt tog jag mig upp i fältet utför och sjönk som en sten uppför. Så höll det på så tills jag tillslut fick släppa med ca 20-talet andra och Emilia lämnades ensam i tät tyvärr. Ingen bra dag för varken ben eller huvud, hade verkligen hoppats på lite mer krut med min tidigare tanke kring tempot.
Sjätte etappen blev tyvärr mitt lågvattenmärke. 38 grader varmt i starten och inga ben. Jag åkte av redan upp till första bergspris på 16km. Alltså det var ingen måtta på fältet. Varje dag attacker från start och inte en lugn stund. Alla på hugget och stor klass visades från hela världseliten. Jag hade i alla fall sällskap med ca 30 andra i grupetton och fick försöka tänka på att förbereda mig så bra det gick till sista dagen istället. Ta alla flaskor jag kom åt i värmen och glutta lite extra på de väldigt vackra omgivningarna. Skicka stärkande tankar till mina lagkompisar och inte gräva ner mig. Fortsatt glad och stolt över vårt lag och hur vi kör ihop och har kul på och av banan.
Till den sista etappen var jag riktigt taggad. Förvånade nästan mig själv över hur peppad jag var på tävling igen. Ny dag, ny chans och det var bara att ge allt. Såg åter fram emot att få tävla med mina kompisar. Tyvärr hade Sara O fått kliva av dagen innan med andningsproblem efter hennes tidigare krasch och fick inte köra sista dagen. Fyra tappra kvar och vi var ett leende landslag som skulle ta oss an sista skälvande dagen av det tuffaste i alla fall jag gjort på cykel. Vilken dag det blev sen. Vi turades om att attackera från start och jag fick till ett par ganska vassa (genomtänkta etc som gav extra punsch liksom) men orkade dels inte hålla uppe trycket så länge själv samt att klungan inte släppte iväg någonting innan första bergspriset, så kom inte loss någon längre stund tyvärr. Jag var med bra kring topp 10-15 in på första spurtpriset där det sprack av lite, men återsamlades igen och jag gick på ny attack när det stannade av. Kom inte loss. Klungan spred ut sig i en lång snirklig utförslöpa men samlades upp av ett stopp vid tågövergång. Hann klämma en bar, och andas några sekunder.
Upp till första bergspriset fick jag sedan slita riktigt ont. Försökte hitta min egen takt men när Alex kom om ville jag följa och gick över min förmåga. Fick sällskap av en Norska som jag snackat med i grupetton dagen innan och vi kunde peppa varandra och började gneta ikapp på gruppen med Alex framför. Jag svor högt av smärtan i benen och när vi sedan kom runt en krök och det brantade på ännu mer gjorde det så ont att tårarna började spruta när jag ställde mig upp och både lungor och ben skrek av syra, smärta och vilja. Över krönet kom jag dock och kunde ta in gruppen framför i den smala och branta utförslöpan. Skönt att få andas några sekunder och hitta lugnet igen i något jag är bättre på.
Sen snurrade vi på, gruppen var väl 25-30 pers kanske, men inte så många som ville hjälpa till tyvärr. I en skumpig nedförsbacke med dålig asfalt hoppade min kedja av och när jag försökte få på den i farten igen trasslade det bara till sig och jag fick tillslut stanna. Den hade snott in sig och gjort tre loopar på sig själv som jag fick hjälp av neutral service att trassla ut. Kom igång igen och fick då sällskap av två andra cyklister och en motorcykel som började pace:a oss tillbaka till gruppen. Jag märkte ganska omgående att jag inte kunde växla bak och att växlen den stannat på var den tyngsta. Hurra. När vi kämpat oss uppför första längre stigningen i min lilla trio stannade jag för att kolla alla kontakter men de satt i. På igen med en stark vilja om att få gå i mål idag med, fick hjälp av mc-polisen att komma tillbaka till gruppen. I två branta backar längs vägen fick jag till och med stanna och gå/springa uppför eftersom det inte öht gick att få runt pedalerna pga av den tunga utväxlingen. Snälla mc-poliser och hjälpsam hand från Alex i baken gjorde att jag ändå kunde hålla mig kvar sen och gå i mål med dem.
Emilia slutade på en total 12e-plats och det har varit riktigt kul att få vara del av ett så bra gäng med fina framgångar. En individuell lagsport och när cykel är som roligast. Mitt mål innan var att kunna hjälpa laget, vara med och skapa tävling samt ta mig igenom på ett vettigt sätt själv. Banprofilerna kanske inte passar mig som cyklist bäst men jag gav allt jag hade och tror jag kommit ut starkare på andra sidan. Nu ska jag ta det lite lugnare några dagar och sen jobba vidare mot att bli starkare och snabbare.
Lämna ett svar