SM-GULD!

Jag har fortfarande inte riktigt landat i det där guldet. Det känns en smula overkligt men samtidigt helt fantastiskt. Det betyder så mycket och det är så många känslor inblandade. Mitt humör har helt ärligt varit upp och ner sedan målgång i lördags. SM-veckan var en sån total mental urladdning att jag, trots all glädje, också känt mig lite tom efter om ni kan förstå vad jag menar?

När andra har frågat om mina mål kring SM har mitt svar varit att jag går för guld. Men att vinna ett cykellopp är inte enkelt, det är mycket som kan hända under vägen både med en själv, ens cykel och de andra man tävlar mot. Det är inte bara den som är stakrast på pappret som vinner. Det gör det ju både svårare men också mer intressant såklart.

Efter Women’s Tour i England kände jag att jag hade formen inne och hoppades kunna peaka lite ytterligare fram till linjeloppet. Visst skulle jag ge allt jag hade även på tempot men fokus och planeringen låg inför linjet. Jag hade kanske kunnat köra till mig en pallplats på tempot men med ett ordentligt tömningspass dagen innan var jag inte alls besviken på en femteplats. Jag gladdes även åt Lisas guld och vårt silver i lag.

I fredags kväll satt vi ner hela laget och jag fick berätta hur jag ville ha loppet och tillsammans kom vi överens om en plan för vilka uppgifter var och en skulle ha. Det var första tävlingen för i år jag körde med Stockholm CK och det kändes så grymt att alla inblandade var 100% inställda på att göra sitt bästa för att ge mig en så bra resa som möjligt. För mig var det en mix av känslor kring att det här kan ju faktiskt gå vägen och samtidigt oro över att inte lyckas. Lite spänd över hur vi skulle få ihop det just med tanke på att jag inte varit så närvarande med tjejerna.

Oerhört nervös innan start på lördagen och jag gissar att det var rätt uppenbart för de som var på plats. Jag var inne i min lilla bubbla och såg förmodligen rätt sammanbiten ut men försökte hålla fokus på bra saker. Direkt på första varvet visar mina lagkompisar att de är beredda att ge allt. Madde som kör sitt första race efter nyckelbensbrott tar första initiativet och ger allt så länge det håller. Det sätter tonen för hela laget känns det som. Därefter följer mina lagkompisar minsta direktiv och alla gör ett grymt jobb för att jag ska ha det så bra som möjligt. Jag är van att ta order istället för att ge och blir stolt över både mig själv och mina lagkompisar över hur bra vi jobbar ihop.

Jag minns inte vilket varv det är men Hanna, som suttit vid min sida hela tiden, säger ”det här är det sista jag gör” när jag ber henne ge gas in på gruset. Det sätter mig i en perfekt position för strax därefter attackeras det. Jag kan lätt gå med i den grupp om åtta som kommer loss och lämnar resten av klungan bakom sig. Gänget som kommer loss är ungefär de jag hade förväntat mig skulle vara med till slutet. Vi får igång ett bra samarbete och snurrar på fram till sista varvet. I en av de brantare backarna på gruset attackerar sedan Ida och får med sig Julia, mig och Hanna och vi kör rätt hårt för att komma ifrån de andra. Tydligen var de rätt nära att komma ikapp men ute på den stora vägen i motvinden tillbaka mot mål ökar avståndet igen och det känns ganska säkert att det blir vi fyra som kommer göra upp om det.

Inför loppet hade jag tänkt att min största chans att vinna är att komma solo eftersom det hela slutar med en uppförsspurt, men det var ingen som kulle släppa iväg någon så jag fick ställa om siktet på att försöka hålla mig lugn och lita på en bra spurt istället. Redan innan det börjar luta åt fel håll slutar jag gå runt, långt mycket tidigare än jag nånsin gjort. Julia drar med Ida, mig och sedan Hanna på rulle. Ingen går om och Julia fortsätter upp i backen. När hon börjar krokna tar Ida sin chans och drar igång sin spurt med mig direkt efter. Det är ändå en bra bit kvar. Jag hinner tänka 1; fan, jag kommer inte komma om, 2; jo det kanske går, hon tappar fart och lämnar innern öppen för mig, 3; Hanna kommer säkert gå om mig snart, 4; Jag kommer vinna!

Att sedan få fira detta med Oskar, hela min familj och ett gäng vänner gör det bara ännu bättre. Mamma och pappa hade smusslat med sig en flaska skumpa, just in case, dom rackarna. Kändes underbart att kunna skåla ihop med laget som slitit så hårt för mig.

En annan sak med hela upplevelsen som slagit mig i efterhand är som jag var inne på lite längre upp i texten, att jag är van att vara på andra sidan ordergivandet. Jag har aldrig varit i rollen som kapten, aldrig tidigare haft chansen att få berätta mitt drömscenario och sedan ha ett helt gäng hängivna lagkompisar att fördela uppgifter till. Till vardags är det jag som täcker vind, täpper en lucka eller drar upp i en spurt. Att få dela glädjen när man lyckats tillsammans har alltid känts stort även om jag rullat in sist i en klunga efter att ha gett allt för någon annan. Men inte förens nu förstår jag vad mitt jobb verkligen betyder för någon annan. Jag är så innerligt tacksam för allt ni gav i SCK, både cyklister och alla runtomkring. Jag ska bära tröjan med stolthet.

Någon annan jag älskar att dela fantastiska upplevelser med är Oskar. Trots att du också tävlat både tempo-SM och linje-SM så har jag fått känna mig som en prinsessa hela veckan. Cykelfix, följebil, mentalt stöd you name it. Tack hjärtat mitt.

Nu sitter jag i Italien och i morgon drar Girot igång. Det kommer bli grymt tufft, häftigt och roligt. Jag ser fram emot att få ställa mig på start i min nya fina tröja och hoppas att formen håller i sig.