Innan start igår hade jag vart glad om jag vetat att jag skulle överleva hela vägen i mål och få uppleva hela racet. Efteråt när jag gjort det tänkte jag att jag kanske kunde gett mer någonstans. Å andra sidan hade jag väl gjort det om jag kunnat och orkat…?
Vi hade drygt 131km och 15 kategoriserade backar att ta oss igenom och de stora lagen som har fördel av att kunna välja ställde upp med sina bästa bergsgetter. Det finns tydligen backar i Holland också, vissa skulle dessutom tas flera gånger. 5 bergspriser.
Ledordet från start var alltså överlevnad och cykla smart. Jag kände redan efter de första 2 backarna att jag satt med bra och benen kändes fina. Någonstans kring 30-40km där Jamie hade sagt att det förmodligen kommer att vara ett av de mest kritiska ställena på banan hoppar min kedja av när jag ska växla upp på stora kakan igen. Försöker först förgäves att få upp den i farten men tvingas sedan stanna och trassla. När jag stannar kör dessutom en tjej in i mig bakifrån som måste ha tittat någon annan stans när jag stannade. Det blev mest dåligt för henne, jag får på kedjan och yxar vidare. I ilska över det inträffade och fullt adrenalinsprutande jagar jag ikapp första lilla gruppen, drar om den och plockar upp några fler. Får lite hjälp så vi kan komma ikapp ytterligare folk framför. Tillslut kan vi ansluta till den stora klungan och pusta ut en stund. Det är tydligen 7 som kommit iväg framför men jag är glad att jag är tillbaka i klungan igen.
På de avslutande 2 varven sprack det upp lite mer, 2 backar per varv som mina ben tyckte var lite i överkant. Tappade i båda på första varvet men kom tillbaka. Tappade i den första på sista varvet igen men jagade ikapp efter. Inte helt otippat fick jag se mig besegrad i den sista innan mål och krypa in strax bakom min grupp.
Idag blir det lugnare puckar och ladda för ytterligare ett tufft 1.1-race i Belgien i morgon med mera kullersten. Jag har nästan saknat kullerstenen…möjligt att jag reviderar det uttalandet efter i morgon.
Lämna ett svar