På offensiven
Förutom lite extra tävlingar i förra veckan fick jag även i fredags veta att jag skulle tävla i onsdags, 1/6, i Holland då det var lite kort om cyklister. Jag styrde kosan mot Alexandra och Hanna, som bor närmare starten, i tisdags och har sovit ett par nätter där nu.
I onsdags morse blev jag hämtad av DS Bart kl. 06.15 och sov nästan hela vägen till tävlingen. Jag kände mig väldigt seg och trött både innan och i inledningen av loppet. Det kändes verkligen som att benen hade behövt ytterligare en lugn dag innan tävling igen efter den ganska tuffa helgen. I de inledande attackerna syrade det på bra när jag gick med och jag började tänka att det vore ju i alla fall bra om jag kunde utföra något vettigt längs vägen och helst komma i mål med klungan. Det blev inte riktigt så.
När vi kom ut på en större väg, efter att ha slingrat på småvägar, efter ca 30km var uppgiften för mig och mina lagkompisar att försöka skapa en utbrytning. Jag sätter mig i en bra position och går med när de andra lite större lagen kastar loss. Så stannar det av lite och ca 100m innan en vänstersväng uppenbarar sig läget och jag sticker, lyckas ta kurvan exemplariskt och får lucka direkt. Det dröjer inte länge förens en tjej till ansluter och vi kör partempo i 30-40km med ett avstånd på ca minuten till klungan. Att ha mellan 35sek och 1min till klungan (ibland så lite om 20sek) är tungt både i benen och huvudet. Det är för lite tid för att man ska kunna slappna av och för mycket tid för att man ska ge sig, låta klungan äta upp en och börja om. Bara köra vidare med ett förhoppningsvis bra tryck i pedalerna.
Vi fick sedan sällskap av två till efter kanske 60km varav en var en lagkompis till mitt första sällskap. Hon ville inte alls hjälpa till av någon märklig anledning. Vi ökade avståndet till 1.15 som bäst och trummade på bra. Jag började bli trött men fick pepp och energipåfyllning från teambilen. Efter ett längre parti med väldigt smal väl och tvära kurvor hade klungan kommit riktigt nära och de två tillskotten slutade köra och droppade ner till klungan. Originalduon gav sig dock inte, vi peppade på varandra och kunde öka avståndet till klungan igen. Strax därpå kommer två nya upp från klungan och vi är åter fyra. Satan vad trött jag är här då de nya kommer med mer fart och driver upp tempot ytterligare för att skapa tid. Jag tänker att jag måste offra lite extra i början och bör kunna ta det lugnare sen. Måste börja stå över någon förning här och där. Får höra att en till är på väg upp och hon tar med sig ytterligare en. Så fort dom är ikapp blir det rävspel och attacker. Jag klarar att täppa några av dem men vår 4-mannagrupp får se de senaste tillskotten komma loss (och senare bli 1a resp. 2a). Ytterligare attackförsök följer från vår grupp men allt stillas tillslut och vi kommer till en tyst överenskommelse att gå runt tillsammans in mot mål och spurta om det. Med vetskap om att det sitter 2 fräscha(re) spurtare med mig och den andra som var med från början har jag mina föraningar om hur det hela kommer sluta. Jag ger allt på slutet men får se mig besegrad och rullar över linjen som (en ändå ganska nöjd) 5a. Jag hade inte mer att ge där och då, både ben och huvud hade tömt depåerna.
Efter målgång blir jag dock varse om att jag vunnit pris för mest offensiva cyklist. Väldigt glad över att uppmärksammas för mina ansträngningar. Med så sega ben inledande lyckades jag verkligen göra något bra av dagen och komma därifrån med en bra känsla. Det är andra gången den här säsongen jag belönas med pris för min offensiva körning, något jag är väldigt stolt över.
