Hur summerar man 2 etapplopp på raken?

Ja, hur ska jag nu lyckas sammanfatta detta på ett effektivt sätt? Det finns så mycket att berätta, jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Samtidigt är jag helt slut både i kropp och knopp så om det hade gått att säga allt i en mening hade det ju varit lite lätt fantastiskt haha! Kanske kommer erfarenheterna från de senaste 2 veckorna portioneras ut sporadiskt framöver, ibland vet jag ju inte riktigt vad jag lärt mig förens jag får användning av kunskapen igen.

Foto: Anton Vos

Förra måndagen samlades vi i mitt holländska lag, De Jonge Renner, för att köra ett 6-dagsars etapplopp (Boels Rental Ladies Tour). 5 linje-etapper och 1 tempo. Väderprognosen sade regn hela veckan, en del vind som vanligt, ganska svalt och varierad terräng. De flesta etapper rätt platta men den sista var mördande, delar av banan från Holland Hills Classic och de avslutande varven inkluderade bl.a. 5x Cauberg.

Foto: Martina Kroon

I början av veckan hade jag en rätt bra känsla i kroppen, lyckades vara med där det hände utan att slösa för mycket energi och inför tempot låg jag 22a i sammandraget som bästa icke-proffs totalt också! Tempo har jag ju inte hunnit köra så mycket så planen var att försöka att tappa så lite tid som möjligt. Om jag räknat rätt var detta min 5e start på tempocykel. Någonsin. Jag slutade någonstans i mitten av fältet (runt 100st totalt) och det var helt fruktansvärt jobbigt! Min lagkompis Minke blev bästa klubbcyklist och fick ikläda sig tröjan för dagens mest offensiva åkare. Dessutom på orten där hon bor. Behöver jag säga att det blev en festlig kväll? 🙂

På lördagen hade jag en del bekymmer med först punka och lite senare gjorde jag en närmare bekantskap med en trottoarkant och fick byta cykel. Kom in först i 2a-klungan 11sek efter tätgänget. Besviken och började känna mig sliten i kroppen.
Sista dagen var det lite mer spänt i startfållan då vi visste att det var den tuffaste etappen som väntade och allas ben började nog kännas lite. Masterbilen släppte iväg oss efter ca 2km i ingången till en backe och det blev åka av DIREKT! Jädrar vad det kördes alltså och jag tror att det kom iväg en grupp på 11st redan i andra klättringen. Jag hade nästan inte hunnit vaknat ju och fick bita i för att hålla hjul på den framför. Tänkte att det måste ju slå av någon gång. Men nej. Icke. Försökte avancera men fasen vad det stretade emot i benen och jag kunde inte komma förbi och fram. 2a gången uppför Cauberg såg jag att det sprack av framför och jag hade inte en chans att täppa till. Vi blev då en 3e-klunga som harvade på tillsammans. Några klev av varje målpassering men jag gnetade på och ville verkligen ta mig i mål! Vi samarbetade hyfsat och kom in drygt 10min efter täten. Inte något glamoröst resultat men en supertuff bana och bara 57 som kom i mål totalt. 114 startade första dagen.

Foto: Bert de Vries

Så, hem fort som attan efter söndagens etapp för att tvätta cykel, tvätta kläder och packa om. Måndag 9.30 satt jag i bilen tillsammans med Linnea och Alexandra för att köra till Zingem i Belgien. Lyckligtvis körde Alex så jag kunde ta en tupplur på vägen dit. Ut och rulla ur benen lite och möta de andra i landslaget lite senare på dagen. Fantastisk middag (som det visade sig att det skulle bli varje dag!) och lite genomgång för de kommande 4 dagarna av Lotto-Belgium Tour. Vi var på pappret ett av de starkaste lagen och ville gärna visa att teorin stämde överens med praktiken. 3 ganska platta inledande dagar följt av en inte alls platt sista dag med bl.a. 2 vändor uppför Eikenmolen och Kapelmuur samt 1x Bosberg och lite andra fina motlut.

Foto: Francis Mersy

Hela veckan har vi kört bra tillsammans, hjälpts åt, snackat med varandra, haft kul på och av banan och kunnat prestera tillsammans. Mina ben (och huvud) har dag för dag blivit tröttare och tröttare men jag har försökt att hålla ihop det så bra som möjligt och stöttat laget så långt in i tävlingarna som det gått. På 3e etappen kunde Emma ta över ledartröjan. Jag och Hanna hamnade tyvärr i backen några km från mål men tog oss in och kunde fortsätta till sista dagen. Den sista natten vart sömnen dock lidande för min del då skrapsåren över högersidan brände och sved som om jag lagt dem emot en varm spisplatta :/ Fick inte ihop många stunder av blunder och missade därmed också en del viktig återhämtning. Nåja, sista dagen är ändå sista dagen och det fanns inget att spara på!
Första och största målet var att göra ett så bra jobb för laget som möjligt och försöka underlätta för de andra. Sekundärt var en egen målgång. Det blev jobb direkt från start och redan första gången uppför ”muren” insåg jag att jag med största sannolikhet inte skulle gå i mål själv. Tappade uppför där men kunde jaga ikapp gruppen framför och komma fram och börja jobba igen. Åkte av här och där, kom tillbaka in i matchen, åkte av, kom tillbaka, stötte till front, attackerade för att få fart på klungan, åkte av, kom tillbaka och åkte sedan av med dunder och brak. När det väl var tomt var det tvärtomt! Efter lite drygt 80km blev jag upplockad av kvastbilen och fick skjuts till målet och kunde sedan får se Emma komma in som 4a och sluta som totalsegrarinna! Inte fy skam med en DNF när man känner att det man gör ger resultat för någon annan. Jag gav det jag hade så länge det gick och kan glädjas med hela laget efter. De här 2 veckorna tillsammans har nog varit det tuffaste jag gjort i cykelväg på alla plan. Några enstaka till som körde båda etapploppen men också en del av dem som avstod en dag eller 2 på det första för att spara sig till andra. Jag är stolt över att jag krigade mig igenom de båda och att jag fick avsluta med en vinst till Sverige!

Teamwork!

Nu återstår bara lite tester i Belgien på måndag, packa ihop lägenheten här i Breda och sedan köra hem till Stockholm. Vi får väl se om jag har något kvar att mata ur kroppen innan det blir lite vila. En summering av säsongen kommer nog dyka upp förr eller senare när jag hunnit landa lite och hunnit ikapp med mig själv. Tack till ALLA ni som stöttar och hejar, det är ovärderligt! 🙂