Ronde van Vlaanderen

Vart ska jag börja? Det största loppet hittills för mig på cykel. En riktig klassiker. En stentuff bana. Women’s WorldTour. Rätt mäktigt minst sagt. Det här trodde jag inte när jag för nästan 4 år sedan stod på startlinjen till mitt första lopp, Östgötaloppet, och undrade om jag över huvud taget skulle överleva dagen. Jag undrade samma sak innan start i söndags men på en lite annan nivå.

Presentationen av lagen gjordes redan under lördagen på stora torget i Oudenaarde och vi hade sedan en lugn kväll med middag och genomgång på ett hotell i Ninove en liten bit bort. Bra att samla laget och oss själva innan, nåla numren på tröjan och bara gå in i bubblan.

Jag blir i princip alltid nervös innan tävling men har lite olika hyss och tankegångar för mig för att hitta mitt lugn och fokus. Rätt imponerad över att jag även den här dagen kunde komma till sans, göra min grej och vara lagom nervös trots det stora ståhej som denna typen av tävling bringar. Det var avspärrat för varje lags plats så att man hade sin privata yta, jag fick skriva både autografer och vara med på bild från glada åskådare. Hann dessutom växa några snabba ord med Robin som tillsammans med Gabriella sedan hejade på utmed banan.

Vid starten var det tjockt med folk längs kravallstaketen, ett par km neutral start där det också var mycket publik utmed gatorna. Emma hade sin egen fanclub och vinkade glatt från längst fram ett par meter till höger om mig. Kändes nästan lite surrealistiskt… som i en film eller en saga på något sätt. Så stort och mitt bland allt var jag.
Så släppte dom iväg oss och det var bra fart direkt. Jag hade som uppgift att vara offensiv från start och gick på det mesta som rörde sig och det kändes kul att komma in i tävlingen direkt. Jag visste att jag brände ett gäng tändstickor, några nödvändiga andra inte, men var trygg i min uppgift och tänkte att jag kör så länge det håller. Vara med och skapa tävling på Flandern runt är ju inte varje dag man gör.

Framåt första punkten på tejpen jag hade på styrstammen började det bli kämpigt och jag föll långt ner. Fick med mig lite ny kraft av Robin och Gabriella och lyckades hänga kvar i svansen av den evigt skenande klungan. Körde som en jo-jo ett bra tag efter där jag tappade i de tuffa kullerstenspartierna uppför men var stark och kunde plocka placeringar där det flackade igen. Framåt 70km gick det inte längre och vi var en grupp som fick släppa kontakten med den större klungan framför. En drös droppade även av från vår grupp och tillslut blev vi 5 som tog oss i mål. Lite trist att vi bara var 2 i gruppen som jobbade med 3 från olika lag på rulle (där en av dem dessutom valde att spurta sista 50m in i mål för att komma före på plats 106 eller så…).

Även långt efter huvudklungan var vi ivrigt påhejade i de riktigt tuffa kullerstensbelagda backarna. Publiken var verkligen magisk och utan dem vetetusan om jag ens hade kommit upp för Paterberg på slutet. Benen var helt paj och jag såg bara en vägg framför mig. Väldigt nöjd att jag tog mig igenom, fick gå i mål och slutföra min första Flandern runt. Det finns egentligen inte ord som kan beskriva känslan att cykla detta lopp. Stämningen. Kullerstenen. Pulsen. Syran. Värmen i hjärtat.

Givetvis vill jag alltid mer och önskar att jag hade haft kraften och kunskapen nog att avsluta på en bättre placering. Jag vet dock att jag lärt mig massor från den här dagen och tar med mig det bra och jobbar vidare på det jag kan utveckla.