När teamwork betalar sig

Igår var det dags igen, Dwars Door Vlaanderen stod på programmet och jag hade rekat de svåra delarna av banan redan förra veckan. Det var dock inte helt klart att tävlingen skulle bli av över huvud taget med tanke på det fruktansvärda som hände i Bryssel häromdagen. Stämningen kring tävlingen var helt klart dämpad och vi höll tyst minut innan start, men jag är glad att vi fick köra och fortsätta göra det vi älskar.

Fram till ca 50km var det egentligen inte några större svårigheter, men där någonstans gällde det att hitta bra position långt fram för att vara med där det förmodligen skulle spricka av. Flera tuffa klassiska kullerstenspartier på både höjden och längden skulle sträcka ut fältet och med största sannolikhet spräcka det. Inpå första delen var det sanslöst hektiskt och gick i en rasande fart utför. Mycket skrik och hastiga rörelser i klungan när alla vill vara längst fram. Jag lyckades placera mig bland topp 20-25 och kunde med bra ben köra riktigt bra uppför Oude Kwaremont. Tyvärr räckte det inte till för att komma med de 11 som kom loss, min lilla grupp på kanske 8 fick se de framför segla iväg precis framför näsorna på oss då vi tyvärr inte fick till ett direkt samarbete. Efter ett tag fick vi sällskap bakifrån och blev till en lite större klunga. Det positiva med det var att jag fick sällskap av 4 lagkamrater men såklart ingen höjdare att vi inte hade med någon i frontgruppen.

Vi försökte flera gånger få till samarbeten för att köra in de framför men det var inte förens på slutet som det fungerade riktigt bra och med några km kvar till mål var vi ikapp och kunde ge Monique och Eileen en bra resa till spurten där Eileen kunde knipa 3e-platsen!
Efter att ha själv ha kört bra, jobbat hårt för laget och se Eileen på pallen är jag nöjd med dagen och min egen 19e-plats. Varje tävling lär jag mig något nytt, vänjer mig vid de hetsiga situationerna och utvecklar mig sakta men säkert till en bättre cyklist.